Jag har blivit en Rapphöna

Nu har jag och 12 andra kvinnor blivit Rapphönor i Motala/Vadstena. Vi ska fågelskåda tillsammans och lära av varandra. Från noviser till eperter finns det i gruppen och det bådar gott.

Hörde just på kulturnytt ikväll om ny genusforskning som gjorts om naturprogram. De präglas av genomgående vita mäns upplevelse av naturen. Filmer inspelade i exempelvis Afrika belyser inte afrikanernas upplevelse och uppfattning om sina djur utan vår västerländska syn på naturen. Kvinnor som programledare eller porträtterade i naturprogrammen är mindre vanligt än män som dominerar i reportagen. Två kvinnliga programledare har vi haft i naturprogrammen genom tiderna, men tänk så många biologer, zoologer och annat som finns att tillgå om man bara inte låter slentrian och oreflekterade arbetssätt styra produktionen. Därför känns Rapphönorna så angeläget, inte för att man är diskriminerad, men fågelskådning är så uppbyggt kring manligt skådande och kultur runtomkring, så det är svårt att får vara med och på lika villkor.

Annonser

Eftermiddagssol

20130227-142340.jpg

Så rogivande det är att bara vara och inte prestera någonting. Solen sjunker ner över Varamoviken.

Till Paris och Rom med häst

20130225-155131.jpg

En bok om Linde von Klinckowström-von Rosen och hennes häst Castor, som red från Stockholm och ut på långritter genom Europa på 1920-talet. Hennes barnbarn Susanne Geraud har tillsammans med Jan Mårtensson skrivit boken med härliga bilder av en originell kvinna. Sånt gillar jag!

Vi spårar lodjur

IMG_1338

Dagens utflykt med biologiska föreningen blev en upplevelse med alla djurspår. Christer Eriksson, länsstyrelsens kvalitetssäkrare för rovdjur i länet, hade förarbetat och visade oss områden där lon gått den senaste veckan. Vi fick bakspåra, som man alltid ska göra fick vi lära oss. Ett spår följde vi i skogsområde, slätt och över en riksväg. Vi förflyttade oss sedan till ett annat område där Christer pejlat in ett lo den senaste veckan och där den varit kvar för att troligtvis äta upp ett slaget vilt. Vi sökte i spåren och i lite svår terräng och hittade ”slagfältet” med blod, päls och släpspår. Rävarna städar tydligen upp rejält för inget var kvar av djuret. Allt uppätet.
Det är otroligt vad mycket spår vi såg med hjälp av Christer: mård, vessla, ekorre, hare, grävling, räv, lo, rådjur, älg, och vildsvin. Det är svårt att se skillnad på olka djur ibland. Vi fick lära oss om steglängder, avtryck, gångarter med mera för att inte bara se på ett enstaka spåravtryck, som kan ge helt fel upplysning.

Tallbit och gulsparv

Jag var ute och jagade tallbit efter att ha läst om den rara lilla fågeln, som detta år vistas på Omberg och i närheten av Hjässan. Jag gick upp och ner från Hjässatoppen, men ingen fågel. Vid Hjässatorget mötte jag karlar som jag vet kan fågel. Då var de små fågelrackarna i skogen vid Hjässatorget. Vi hörde men såg dom inte. Det blev ändå en trevlig pratstund med personer som är vänliga och dela med sig av kunskaper till någon som bara vill veta hur mycket som helst.

Nästa stopp blev Ramstadbron där jag läst rapporter om upp emot 500 gulsparvar. Där var det verkligen mängder av sparvar. Svärmar som flög hit och dit och slog sig ner på åkern emellanåt. Gebbe Björkman och hans fru kom åkande och stannade för en pratstund. Tänk vad trevliga fågelskådare är! Då fick jag reda på att tallbiten var mellan Hjässa-torget och Stocklycke. De stora ädelgranarna har fina upprättstående kottar och det gillar fåglarna. Så nära, men ändå inte fick se dom.

Glänås var tomt och öde. Inget folk och lite fågel. Förutom vid fågelmatningen där fanns det mängder med pilfink, blåmes, talgoxe och en fin liten rödhake.