Jag har blivit en Rapphöna

Nu har jag och 12 andra kvinnor blivit Rapphönor i Motala/Vadstena. Vi ska fågelskåda tillsammans och lära av varandra. Från noviser till eperter finns det i gruppen och det bådar gott.

Hörde just på kulturnytt ikväll om ny genusforskning som gjorts om naturprogram. De präglas av genomgående vita mäns upplevelse av naturen. Filmer inspelade i exempelvis Afrika belyser inte afrikanernas upplevelse och uppfattning om sina djur utan vår västerländska syn på naturen. Kvinnor som programledare eller porträtterade i naturprogrammen är mindre vanligt än män som dominerar i reportagen. Två kvinnliga programledare har vi haft i naturprogrammen genom tiderna, men tänk så många biologer, zoologer och annat som finns att tillgå om man bara inte låter slentrian och oreflekterade arbetssätt styra produktionen. Därför känns Rapphönorna så angeläget, inte för att man är diskriminerad, men fågelskådning är så uppbyggt kring manligt skådande och kultur runtomkring, så det är svårt att får vara med och på lika villkor.

Eftermiddagssol

Så rogivande det är att bara vara och inte prestera någonting. Solen sjunker ner över Varamoviken.

En sliten sadel

Jag är svag för hästar, seldon och sadlar. Vackra saker.

Till Paris och Rom med häst

En bok om Linde von Klinckowström-von Rosen och hennes häst Castor, som red från Stockholm och ut på långritter genom Europa på 1920-talet. Hennes barnbarn Susanne Geraud har tillsammans med Jan Mårtensson skrivit boken med härliga bilder av en originell kvinna. Sånt gillar jag!

Lodjurets spårtecken

Vi spårar lodjur

Dagens utflykt med biologiska föreningen blev en upplevelse med alla djurspår. Christer Eriksson, länsstyrelsens kvalitetssäkrare för rovdjur i länet, hade förarbetat och visade oss områden där lon gått den senaste veckan. Vi fick bakspåra, som man alltid ska göra fick vi lära oss. Ett spår följde vi i skogsområde, slätt och över en riksväg. Vi förflyttade oss sedan till ett annat område där Christer pejlat in ett lo den senaste veckan och där den varit kvar för att troligtvis äta upp ett slaget vilt. Vi sökte i spåren och i lite svår terräng och hittade ”slagfältet” med blod, päls och släpspår. Rävarna städar tydligen upp rejält för inget var kvar av djuret. Allt uppätet.
Det är otroligt vad mycket spår vi såg med hjälp av Christer: mård, vessla, ekorre, hare, grävling, räv, lo, rådjur, älg, och vildsvin. Det är svårt att se skillnad på olka djur ibland. Vi fick lära oss om steglängder, avtryck, gångarter med mera för att inte bara se på ett enstaka spåravtryck, som kan ge helt fel upplysning.

Tallbit och gulsparv

Jag var ute och jagade tallbit efter att ha läst om den rara lilla fågeln, som detta år vistas på Omberg och i närheten av Hjässan. Jag gick upp och ner från Hjässatoppen, men ingen fågel. Vid Hjässatorget mötte jag karlar som jag vet kan fågel. Då var de små fågelrackarna i skogen vid Hjässatorget. Vi hörde men såg dom inte. Det blev ändå en trevlig pratstund med personer som är vänliga och dela med sig av kunskaper till någon som bara vill veta hur mycket som helst.

Nästa stopp blev Ramstadbron där jag läst rapporter om upp emot 500 gulsparvar. Där var det verkligen mängder av sparvar. Svärmar som flög hit och dit och slog sig ner på åkern emellanåt. Gebbe Björkman och hans fru kom åkande och stannade för en pratstund. Tänk vad trevliga fågelskådare är! Då fick jag reda på att tallbiten var mellan Hjässa-torget och Stocklycke. De stora ädelgranarna har fina upprättstående kottar och det gillar fåglarna. Så nära, men ändå inte fick se dom.

Glänås var tomt och öde. Inget folk och lite fågel. Förutom vid fågelmatningen där fanns det mängder med pilfink, blåmes, talgoxe och en fin liten rödhake.

 

Min Bernina 35 år

Hon är fin min Bernina. Alltid väl förvarad i sin röda väska har hon följt mig de senaste 35 åren. Jag har inte slitit på henne precis, men en och annan söm har det blivit.
Jag önskade bara att syslöjden hade varit roligare på min tid. Tänk om vi hade fått sy sneda och vingliga sömmar, satt ihop tyger hur som helst och broderat konstverk fritt ur fantasin och att det inte behövde ”bli” någonting konkret som kjol, pyjamas, gympapåse, knapphål och annat.
Det kanske inte är försent ännu? Om Bernina får stå framme, så kan det hända att vi tar en liten söm till hon och jag.

Latjolajbanlåda är ett måste

Jag läste på en blogg om en tvååring som fått saker till en utklädningslåda. Åh! Det är det bästa man kan få genom hela livet. Vilken bra present till alla oavsett ålder. Hur många gånger har man inte letat efter rekvisita när det är temafester på jobbet, privata fester och ungdomar som ska på olika evenemang. Jag ska gå till Buttricks (finns det kvar förresten?) nästa gång jag är i Stockholm. Där fanns det roliga prylar förr. Nu finns det många second handaffärer att botanisera i också. Det här växer man aldrig ifrån att få klä ut sig till någon eller något annat. Jag minns en kompis barn som hade en dräkt och var julgran i ett Luciatåg för 20 år sedan. Undrar om den dräkten finns kvar? Ska fråga henne nästa gång vi ses.

Nöjd med dagen

Den här dagen hade jag bävat lite för då jag hade ett uppdrag där jag visste att åhörarna kunde bli kritiska till ämnet för mötet. Jag förberedde mig för alla möjliga tänkbara frågor och det blev det också, men det hela blev riktigt bra till slut. Så glad man blir då!
När jag kom tillbaka till jobbet fick jag en hel del gjott av bara farten, lite flyt alltså.
Ett träningspass och jag kan nöjd slå mig ner i soffan och lata mig.