Blåsippa

Blåsippan kan bli 700 år och den blommar på samma ställe, år efter år. Nya plantor kan ta 10 år på sig för att blomma och den sprider sig långsamt. Plantor från 1300-talet kan därför fortfarande finnas och fortsätta blomma i vår tid.

Blåsippan sprider sig med hjälp av myror som gillar fettkulan i blåsippsfröna och lämnar fröet kvar på marken. Finns det inga myror i närheten finns det säkert inga blåsippor heller. Vitsippan däremot sprider sig med hjälp av rötterna och finns i stora mängder både här och där.

Annonser

Tussilago

Blomman som slår ut så fort snön har smält i en dikeskant. I mitten av blommorna är det flera grader varmare än det är runt omkring. Det gillar de vinterstrla insekterna.

Uggletider

Den här tiden på året börjar spaningen efter ugglor i skogarna. Vid skymningstid eller efter mörkrets inbrott beroende på vilka ugglor man vill höra och i bästa fall se när de jagar byten. Igår kväll var vi ute och spanade i Godegårdsområdet men varken såg eller hörde någon, däremot två tjocka roliga grävlingar. De förde ett fasligt liv ibland löven bakom naturområdesskylten och sprang sedan iväg över vägen i en faslig fart.

Att vi inte träffade på några ugglor gjode inte så mycket. Det handlar om att vara ute när det skymner och när det är mörkt. Allting blir så trolskt med de stora träden och hela skogens ljud och rörelser. Jag får oftast en lite ”gåvilsekänsla” trots att jag sitter i bilen.

Gårdagskvällen bjöd på klart väder, månljust och stjärnklart. Kan det bli bättre?

Gratisböcker

I morgon onsdag lägger jag ut tre böcker på gratishyllan på biblioteket i Motala.

Lilla smycket av Patrick Modiano, Rim på liv och död av Amos Oz och Blåbärsmaskinen av Nils Claesson.

Den sistnämnda boken handlar om Nils Claessons uppväxt med sin far Stig ”Slas” Claesson. Den berättelsen är inte om den folkkäre författaren utan en bild inifrån där faderns missbruk och kändisskap har en mindre tilltalande sida.

Tre böcker jag slutade läsa

Vissa böcker jag föresätter mig att läsa visar sig vara svårlästa, tråkiga, oflyt i text eller en handling som inte går framåt.

Här är tre böcker jag försökte ta mig igenom nästan till slutet. Att jag håller på så länge ändå förvånar mig.

Annika Norlins ”Texter” gillar jag lite grann. Jag har också lyssnat på en podcast med henne och ett sommarprogram. Det är intressant med henne som person då hon berättar om sina områden som musiker, textförfattare, journalist och sin avbrutna utbildning till psykolog.

Greta Knutson ”Månstycken” klarade jag inte alls. En svensk konstnär som levde i Paris på 1920-talet och umgicks med författare och konstnärer i surrealismens anda. På 1980-talet gav hon ut drömska, personliga och gåtfulla texter och som jag nu försökte mig på. Anledningen var att läsa lite om konstnären vars konst kommer att visas på Norrköpings konsthall med vernissage på lördag.

Till sist Patrick Modiano och ”Lilla smycket” Han tilldelades Nobelpriset 2014 och jag tyckte då han var intressant som person. Hans kunskaper om Paris och alla dess gator och platser ville jag görna ta del av. Det som till slut gjorde att jag slutade läsa var för mig en tråkig handling och alla namn på personer som jag blandade ihop.

Maria Wine – Man har skjutit ett lejon

En gripande och sorglig historia om Maria Wines uppväxt på barnhem för att sedan bli bortadopterad till sin morbror och fru. Det blev en ständig kamp för kärlek, trygghet och skräcken i livet.

Med den här biografin är det intressant att sedan följa henne i de böcker hon har skrivit och hur hon förhåller sig till sin man författaren Artur Lundkvist. Jag har boken ”Artur och Maria” och ska läsa om den.

En sak vi har gemensamt Maria Wine och jag är att vi hatar söndagar, en dag att genomlida.

Randi Fischer har illustrerat omslaget till boken. Henne kände jag inte till och upptäckte henne som var en etablerad konstnär utbildad av Isaac Grünevald och Sven Erixson på konsthögskolan. Där målade hon i olja, gouache, tempera och akvarell som återfinns representerat på Moderna museet och bland annat Norrköpings konstmuseum.

Just sådana här trådar att leta sig fram med i litteraturen och konsten är roligt och spännande. Det ena ger plötsligt det andra. Titta bara på bokpappret, ett tjockt lite strävt papper som fransar sig i kanterna, som är uppsprättade en gång i tiden. Känslan när man håller i pappret när man läser är lustfyllt och saknas i dagens böcker och framförallt går man miste om det i ljudböckerna.

Den du söker finns inte här – Mia Öström

Florence Nightingale lever i en priviligerad men sträng tillvaro. För omgivningen är hennes längtan efter ett annat liv skrämmande.

Det är en del av baksidetexten på boken. Det låter intressant och jag vill gärna läsa mer, men boken är tyvärr en besvikelse för mig. Det är personer och familjer nämnda vid endast en bokstav genomgående och en massa ord uppräknade med kommatecken så att lästytmen störs. Det blir väldigt ryckigt med många korta meningar. För mig var också själva berättelsen underlig och alltför svårläst för min del.

Jag är ledsen Mia Öström men det här var ingen bok för min del. Boken får gå till gratishyllan på biblioteket till någon annan som kanske uppskattar den.