Biblioteket bjöd in allmänheten till diskussion om framtidens bibliotek. Spännande att höra om tyckte jag, som är en flitig besökare och låntagare.
Bibliotekschefen berättade om deras uppdrag och medarbetare om olika läsprojekt som är igång.
När ordet blev fritt öppnades diskussionen av en käring, som får representera en grupp jag ofta möter i vårdsammanhang. ”Det här med internet, ska man inte kunna gå till biblioteket länge? Ska det bli ett cafe’ på biblioteket där alla pratar och det inte är som ett bibliotek ska vara? Varför läser inte folk längre? Allt handlar om internet. Alla har inte internet.”
Åhh! Jag blev galen! 11% av svenska befolkningen har inte tillgång till internet enligt den årliga undersökningen Svenskarna och internet. Varför får den gruppen stå oantastliga i diskussioner? Ingen av oss andra som använder internet öppnar munnen och säger något dräpande utan försöker förmildrande förklara att det fortfarande finns informationskanaler som telefon, öppna besök, vanlig brev och annat som går att använda. Många myndigheter har fortfarande samma kanaler öppna för den lilla grupp som står utanför. Vad klagar dom på?
Oftast är det kvinnor i min egen ålder och äldre samt en del män. Den här gruppen finns till stor del representerad inom de sektorn jag jobbar, landstinget. Där arbetar många med avancerade tekniska system och apparater inom vården, men se internet där tar det stopp. Jag är ute och informerar om webbsidan 1177.se och e-tjänster och om inte vårdpersonalen känner sig bekväma med internetanvändning så kan man inte få patienterna att använda tjänsterna.
Från och med nu ska jag inte vara förmildrande längre utan ge svar på tal, minsann. Jag ska starta en proteströrelse mot min egen åldersgrupp.
Motalabloggen 